Dagen har spenderats i vårsolen, med speedheater i ena handen, skrapa i den andra och en 100+ år gammal dörr samt tillhörande karm framför mig. Jag har ännu en dörr klar, med andra ord. Eller klar och klar, den har fått sina många lager gammal målfärg borttagen och ser nu ny och fin ut, ny på det sättet som nya saker kunde se ut förr. Inte idag. Helt perfekt, vackert trä. Den ska bli köksdörr, få nytt mål så småningom och få sitt gamla lås tillbakasatt. På sidan av denna karm stod något, kanske "Berts" skrivit med snirklig skrivstil och blyertspenna. Man undrar ju när, man undrar ju vem och var. Det gör man med alla dessa dörrar och möbler som vi ger nytt liv. Alla har sina egenheter, alla har blivit tillverkade av någon och det har tagit mycket mera tid än det tar idag att tillverka en dörr. Ur karmen idag drog jag också ut många spikar, spikar som alla såg olika ut och som inte varit serietillverkade. Dessa små saker att upptäcka och reflektera över, gör det så många gånger värt det arbete det är med att söka reda på, hämta från olika håll, restaurera och få att passa in i huset. Arbete, javisst, om man väljer att se det så, nog är det ju enklare att hämta dörrar från butiken. Men, jag vill ta tillvara det arbete någon annan omsorgsfullt har utfört. Dessa dörrar/möbler är i nästan 10 fall av 10 bättre än dagens nya, trät de är tillverkade av har fått växa länge, och framför allt är det trä och inga mellanting. Varför skulle man inte ta det tillvara?
Det var dagens djupdykning. Förutom dörrar funderar vi mycket på köket, om och var vi ska ha pärlspont. Vi har redan hunnit bestämma oss, ändra oss, bestämma oss för något annat och ändrat oss igen. Som det verkar nu blir det pärlspont från golv till tak (2,7 m) i köksdelen, och tapeter i matbordsdelen. En platsbyggd bänk kommer få pärlspont, och också skafferiets och trappans utsida. Det är ju svårt att förklara, speciellt när man inte har någon ritning till hans att peka på. Men det kommer bilder när det klarnar, jag lovar.
Den duktiga eller galna gubben, jag vet inte vilket längre, är fortfarande och bygger. Han for klockan 7 i morse och nu är klockan snart elva och ännu syns han inte till. Orsaken är fuktspärren i det lilla badrummet. Fuktspärr är inget jag önskat mig i huset, det luktar förskräckligt och är väl dessvärre lika giftigt som det luktar, men då man också vill ha dusch och toalett inomhus så får man stå ut med vissa motsägelser och kompromissa. Det är de här kompromisserna som är jobbigast med att bygga på ett visst sätt, helst skulle man vilja göra allt så hälso- och miljövänligt som möjligt, så traditionellt som möjligt och allt egenhändigt från grunden, om vi riktigt ska ta i. Då vi kompromissar är det främst bekvämlighet och funktionalitet det handlar om, i andra hand tiden och i tredje arbete och intresset. Även om vi väldigt gärna vill att allt ska vara hälsosamt, utan gifter osv så är det otroligt svårt i dagens läge och vi brister på alla de punkter jag räknade upp, därav blir det ganska många kompromisser och saker vi accepterar som de är. Denna fuktspärr stryks nu på för andra gången och på måndag börjar vi kakla. Jag tror också att bergsvärmen sätts igång inkommande vecka, och jag får sätta fart med wc-dörren då. Vi har sagt att vi nog klarar oss bra och kan flytta in före alla dörrar är färdiga, men just den dörren kunde det vara bra att ha.
Gubbe + fuktspärr
